Min terapeut uppmuntrade mig att skriva av mig. Ett brev tillägnat pappa där jag inte sparade på någonting. Det har jag gjort. Vet inte om det gjorde till eller från. Men det brevet sparar jag för mig själv och kanske tittar jag på det om några år.
Bloggvärldsbloggen har som tema denna vecka Pappa. Jag vet att de tidigare kört andra teman och då gällande mamma bland annat. Då mådde jag så pass dåligt att jag helt enkelt inte orkade skriva och reflektera över modern min. Det har jag dessutom gjort några gånger genom åren på annat sätt.
Däremot så har jag inte ägnat pappa så många rader i bloggen. Det har varit enklare att skriva om mamma, än om pappa. Så nu när jag såg detta tema så tänkte jag att jag skulle berätta lite om pappa.
Man kan tro att det är Ellet till vänster, men det är pappa 1940. Till höger en bild i början av 80-talet.
För mig har han aldrig varit en pappa. Inte en sådan som jag sett att andra har. Genom åren så har jag förstått att det enda han gav mig var livet. Och sveken.
Jag vet att han själv växte upp utan pappa och med en mamma som inte riktigt fanns där. Så har jag fått det berättat för mig i alla fall. Han bodde hos sin mamma men riktigt hur närvarande hon var i hans liv vet jag inte.
Han växte upp och var svår att ha att göra med. Det vet jag. Han var ganska elak mot människor i tonåren. Ville ha allt på sitt sätt och blev det inte så var det jobbigt. Visst finns det kanske en anledning till hans agerande, men jag känner någonstans att man har val och möjligheter att förändra saker och ting i livet. Om man nu inte är sjuk och saknar förmågan vill säga. Ibland vet jag faktiskt inte vart pappa hör hemma i detta.
Jag försöker verkligen att komma ihåg mina första minnen av pappa. Men det är väldigt svårt. Det enda jag minns är hur jävlig och elak han var mot mamma när han var full. Jag minns honom inte så mycket som nykter när jag var liten. Då måste han ha varit liten och passiv. Eller så var det så att jag gick undan och var rädd för honom. Något sådant kan jag förnimma, men jag är inte säker.
Jag fick stryk. Tre hårda slag i baken när jag hade gjort något som han inte gillade. Det hände inte så ofta, men tillräckligt för att jag ska minnas det. Minns aldrig att min syster fick något straff av den kalibern.
När jag tänker på pappa idag så är det sprit, våld, elakhet och svek det enda som kommer upp. Jag fick aldrig den där kontakten med honom som jag hade med mamma. Han var för mig en främling i alla år. En som jag ville ha kontakt med såsom jag trodde det skulle vara. Far-son kontakt. Göra far-son saker så att säga. Men så blev det aldrig.
Jag kände det som om jag aldrig dög. Att jag var för vek, kanske för att jag föredrog att vara med tjejer och inte killar. Det fick jag höra. Det där hånandet sitter kvar ännu i mig när jag tänker tillbaka. Min sexuella läggning, min förvirring hjälpte han definitivt till med så att det blev värre. Sådant glömmer jag aldrig.
Han skojade alltid bort saker och ting. Sin humor som vi andra skulle skratta åt. Det var väl hans skydd mot det han inte vågade se och det han flydde ifrån.
Idag har vi ingen kontakt alls. För när han började skrämma mina egna barn då fick jag nog. Definitivt. För mig är han bara tragisk idag. Något annat ord har jag inte. Tragisk. Han är inte pappa. Har nog aldrig varit det. För han har aldrig kunnat sett att han gjort fel genom åren. Han har alltid skyllt på andra. När han var berusad så var han ond. Medvetet elak kändes det som och det avskydde jag. Jag var länge rädd för honom. En dag 1988 fick jag nog. Men det är en helt annan historia.
Jag kan inte ta ansvar för pappa. Känna skuld. Ta på mig en massa saker och ha dåligt samvete. Jag gjorde det länge. Men idag har jag gudskelov kommit vidare.
Han gav mig livet. Det får jag vara nöjd med.
Relaterat:
Inna skriver om sin pappa
jerryolsson.se 