gealdrigupp_alonzo Michael Alonzo har skrivit en bok med namnet Ge aldrig upp som handlar om hans kamp för att kunna få träffa sin son Marino.

Boken är baserad på dagboksanteckningar och beskriver en värld som det sällan berättas om. En värld där mamman är den som slåss, är aggressiv och gör allt för att sabotera umgänget mellan far och son. Kan inte hon styra och bestämma så ska hon förstöra och härska med myndigheter som per automatik tror på allt hon säger och gör.

Alonzo är ordförande i en förening som heter Pappa-Barn. Deras vision tycker man ju skulle vara en självklarhet men så är det inte idag:

Att barn har rätt till båda sina föräldrar samt att pappor och mammor behandlas som likvärdiga föräldrar av socialtjänsten, rättsväsendet och politiker i frågor gällande vårdnad, umgänge och boende för sina barn.

Han pratar om skammen att anmäla och berätta att det är hon som slår.

Jag tror att polisen skulle tycka att jag var larvig och borde klara av att lösa det här själv, inom familjen. Att jag borde slå näven i bordet och säga ifrån. Jag tror inte att de fattar att då skulle hon få ett raseriutbrott, slå sönder lägenheten, bli farlig för Marino, mig och till och med sig själv.

Alonzo säger i boken att när det handlar om barn och vårdnaden så är systemet omvänt könsdiskriminerande. Han gör kopplingar till den “hårda delen” av livet där männen nu mer och mer tvingas att lämna ifrån sig makten. Nu är det samma sak för kvinnorna när det gäller den känslomässiga delen och då framförallt äganderätten till barnen. Han tror att vi kommer att få höra lika dumma argument och fördomar från kvinnor som vi män använt för att hålla kvinnor borta från männens tidigare revir.

I mitt stilla sinne så drömmer jag om att alla pappor vore som Alonzo. Kärleken, hängivenheten och engagemanget för sitt barn känns äkta och jag som pappa själv kan verkligen känna den smärta och kamp när han gör allt för att få träffa sin son.

Jag kan bara gå till mig själv och jag tackar mitt ex av hela mitt hjärta att det för henne varit självklart att våra barn även skulle få bo hos sin pappa. För hade hon velat annorlunda så hade jag inte haft en chans. Det är jag ganska säker på efter att ha läst Alonzos bok och då speciellt tisdagen den 10 augusti sidorna 146-148.

Läs även andra bloggares åsikter om Ge aldrig upp, Michael Alonzo, Pappa-Barn, bokrecension, vårdnadstvist, litteratur, intressant?