Idag har det varit ett fantastiskt väder! Igen! Älskar när solen är på det här humöret.

Tog mig en promenad i det underbara vädret. Dividerade en del med mig själv om vägen och målet. I det lilla och i det stora perspektivet.

Hur jag än vrider och vänder på det så är det ju vägen som är målet. Hela tiden. Hur vi går och vad vi gör under tiden. När vi är framme, ja då kan vi vila en stund, men nog vill vi upp och vandra sen igen. Vem stannar kvar?

Idag tog jag lite symboliska bilder på just vägen. Den vi alla går och som många glömmer bort, just på grund av fokuset på målet. Idag var detta mitt lilla mål, att vandra på dessa vägar.

Vägen fram kan ibland vara det som lär oss någonting. Det som gör att vi växer som människor. När vi når målet så finns det liksom inget kvar eftersom det var just vägen som lärde oss det mesta.

Har vi möjligheter att titta åt sidan och studera det som finns vid sidan om den väg vi går, så kanske vi genom det får andra tankar kring målet. Dit vi tror oss vara på väg hela tiden.

Att under sin vandring våga titta upp och njuta av det som finns är också svårt, men för mig numera ett måste. Att ta till sig och njuta av små delmål under färden är ju också skitsvårt. Kanske till och med släppa fokus på de mål man har och stanna upp en stund? Kanske leka med tanken att målet är vägen, den jag just nu går på?

Ibland så går det så lätt, man är i ett flow och vandringen är inga problem alls.

Vägval. Att välja väg. Att även om det känns fel från början försöka ha tillförsikt till vägen och det som möter mig med öppna ögon. Slappna av i vandringen och ta saker och ting för vad det är. Fokuserar man bara på målet så kan färden dit bli jävligt plågsam och kanske får man då bara gå och gå i spår som är tunga. Vägar som knappt är framkomliga. 

Titta upp och njut. Se det som finns här just nu. Vara kvar och inte springa iväg. Stanna med alla känslorna och ha tillit till att det blir bättre. Det låter bra, eller hur?

Vägen kan ibland vara väl uppbyggd med mycket runtomkring som gör att man tappar bort sig själv. Man fastnar helt enkelt i saker som inte alls tillför ens egen vandring särskilt mycket.

Men nog kommer man upp på banan igen, förr eller senare. Om inte i det här livet, så i ett annat. Ja, sådana perspektiv har jag för att orka med överhuvudtaget.

Har jag nått målet? (;-) Ja, för en stund. För några timmar och för att försöka vila i det jag har nu. Men det blir nya vandringar mot nya mål.

Upp på bena igen och nya vägval, vägar att gå för tillfälliga mål. För hur är det nu, det är vägen som är målet, eller? (;-)