Sorgfågel (1999)

sorgfagel1999 När jag läst slutorden från 2005 (i pocketversionen som kom ut samma år) av författaren till Sorgfågel Lena Katarina Swanberg så vill jag bara veta mer!

Hur mår Annika Östberg Deasy idag efter det att hon kommit hem till Sverige? Det hon längtat så efter i alla år eller som hon själv säger i denna bok:

Varje kväll när jag ska till att somna gör jag mig en bild av hur jag anländer till Arlanda flygplats och snart ska stå på svensk jord. Jag vill tro att den drömmen kan bli sann.

Den är nu sann och Östberg Deasy har anlänt till Sverige, dock inte till Arlanda flygplats utan Örebro. Detta skedde helt plötsligt den 8 april 2009 och efter det så har det blivit väldigt tyst kring henne. Förutom då när hon lämnade in en ansökan om ett tidsbestämt straff i juni 2009. Tidigast i oktober kommer ansökan att behandlas enligt Örebro tingsrätt.

annikaostbergdeasy Vad gör hon idag? Hur tänker hon? Boken gör att jag vill veta mer och min nyfikenhet är stark. Vad har hänt efter 1999 och fram till dags dato i Östberg Deasys liv?

Annika Östberg Deasy är inget offer. I boken smiter hon inte från ansvar, utan berättar på ett nyktert och balanserat sätt sin version av morden som förändrade hennes liv så totalt. Hon skyller inte ifrån sig och hon tar på sig sin del av ansvaret.

Hon har gjort en livsresa som få. Från knarkare, prostituerad och allmänt omoget naivt leverne till någon som i djupet förstår vad hon gjort och orden i Sorgfågel förstärker den uppfattningen hos mig. Att förlora sitt enda barn i en bilolycka har gjort att hon själv fått ta del av den smärta som det innebär att mista en nära anhörig.

Boken berör mig mycket och hennes berättelser om vad äkta och djup kärlek innebär för henne, då tåras jag, eftersom jag i min närhet har erfarenheter av detta. Hon beskriver det så fint och ömsint på ett par ställen i boken. Kärleken mellan två kvinnor.

Hon har kommit tillrätta med sitt eget missbruk och berättar om det stora hålet, det tomma inre som många fyller med alkohol eller droger:

I alla tider har man hört om alkoholister som sökt Gud i botten på flaskan, och jag kan inte räkna alla samtal jag haft med människor härinne som talat om sitt tomma inre. Har somliga så stort hål i sig att de ägnar sitt liv åt att fylla det? Illusionen är att kärlek, sprit, sex, droger, spelvinster eller vad det nu är ska fylla tomrummet. Där ryms hur mycket smärta och ångest som helst. Ju mer illa man gör andra och sig själv, desto mer söndersliten och ihålig blir man.

Detta känner jag så väl igen. Detta hål, som finns där. Ett hål som inte kan läkas med droger och missbruk, utan endast av hårt inre arbete med en tro på sig själv, att man kan förändra den man är utan konstgjord andning.

Sen skriver hon om någonting som går rakt in i hjärtat på mig. Jag känner igen mig så otroligt mycket och just nu är det en stor kamp för mig själv att kunna ta emot. Hon berättar om den gången hon hamnade på sjukhus och hur de behandlade henne:

Jag förmådde inte ta emot sådan vänlighet som vanliga människor tar för givet. Jag bara grät. Jag kunde inte sluta gråta, och skälet var att människor var snälla mot mig. De var de ju egentligen inte. De uppförde sig normalt. Men jag hade levt så länge under onormala förhållanden att jag hade glömt.

Jag har själv alltid haft svårt att ta emot vänlighet och då speciellt när jag mår dåligt. När människor var snälla emot mig efter min genomklappning i juli så blev jag ledsen och nästan föll i gråt. Kunde liksom inte ta emot det.

Boken är välskriven och jag tycker Lena Katarina Swanberg lyckats mycket bra med att spegla Östberg Deasys liv och kamp för att få komma hem.

Sorgfågel ska läsas med öppna ögon och visserligen är bilden Östberg Deasys men ingenting är svart eller vitt. Jag anser ju att 28 år i amerikanskt fängelse är nog. Jag tror på henne när hon skriver att hon är oskyldig till mord. Hon var med och hon var medskyldig, men hon mördade ingen.

Jag vet att det finns olika uppfattningar kring detta, men att läsa Sorgfågel och få ta del av de tankar Östberg Deasy har, gör det väldigt svårt för mig att tro att hon är en medveten och kallhamrad mördare.

Sorgfågel kan beställas bland annat hos Bokus.

Uppdaterat 090819:
Annika Östberg vill utbilda sig till veterinär

Läs även andra bloggares åsikter om Sorgfågel, Lena Katarina Swanberg, Annika Östberg Deasy, bokrecension, fängelse, litteratur, intressant?

4 svar till “Sorgfågel (1999)”

  1. Tofflan: Kan bara hålla med.
    Josefina: Rekommenderas!
    Ann Helena: Tack för att du berättar.

  2. Jo samma sak upplevde jag själv när jag hamnade på sjukhus med bruten arm då den 29 augusti 2003.. när de snälla ambulansmännen hade burit in mig till akuten på sjukhuset, så rann tårarna, … då hade jag gått in och ut ur arbetslöshetssystemet i tio år och varit sjukskriven i mer än ett halvår… för depression… men nu när jag hade brutit armen så var det inte nåt att snacka om…

    Jag tillhörde inte längre dom där som utnyttjade systemet, fuskarna, som inte ville arbeta och göra rätt för sig. Inte de misstänkta bland befolkningen. Jag hade brutit armen, så enkelt och självklart, inte något att snacka om och när han som hade suttit vid min sida i ambulansen kom förbi en sista gång och han såg att jag grät så klappade han mig på kinden… en främmande människa… finns med i min bok Ett Sekel av Tystnad… därför vet jag det exakt…

  3. Boken är skitbra! Jag läste den för nåt eller ett par år sen, innan hon kom till Sverige. Tror jag skrev om henne på Qx. I vart fall så måste det kännas skönt för henne att vara här igen. Jag kan också tycka att hon sonat sitt brott efter 28 år eller vad det är i fängelse. I vårt land är väl maxstraffet tio bast – och inte är det svårt att komma ut efter halva tiden heller…

Kommentarsfunktionen är stängd.