Ni lyfter mig framåt

20090721_045
Oöverstigliga hinder finns inte. Det är falska påhittade murar som under alltför många år huserat inom mig. 

Unisont vill jag tacka alla som hör av sig till mig just nu. Ni lyfter mig framåt och gör mig modig att våga fullfölja detta jag nu påbörjat öppet här i min blogg. TACK alla för era fina ord!

20090721_046 Idag träffade jag min nya terapeut. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det mötet. Det kändes bra, samtidigt som det var lite läskigt att vara så “naken”.

Men hon var trygg och har 30 års erfarenhet av sådana som mig, så det ska nog gå bra. Känner som sagt var just nu att alternativen är sämre.

Började dock dagen med ett besök på läkarmottagningen där jag både blåste och drack antabus. Nytt besök i morgon och samma procedur varje dag denna vecka.

Anna jobbar kväll så Ellet har kommit hem till mig. Bonuskväll. Tjejerna har stannat kvar och förhoppningsvis är de hos mig ända till torsdag. Jag behöver barnen omkring mig nu. Jag försöker att göra precis tvärtom nu när det tar emot. Jag socialiserar så gott det går… jag pratar och svamlar och funderar nu på att gå och ringa en vän. Han blir nog chockad…

20090721_047

11 svar till “Ni lyfter mig framåt”

  1. Hej Jerry,

    Skickar dig också allt stöd i världen. Jag är i typ samma situation – har haft det här inne i mig under lång tid, vetskapen, men inte modet att göra något åt det.

    Idag ringde jag och pratade med både AA och en klinik – bland annat inspirerad av ditt mod. Näösta vecka skall jag dit, då börjar ungefär samma grej för mig, skulle jag tro. Leverkontroll, antabus och terapeutmöten. Jag känner mig redan lite stolt men också skraj.

    Tack för att du vågade – och fick en sån som mig att våga lite mer också!

  2. Låter som en alldeles utmärkt kombination, terapeut och antabus. BRA att de har stenkoll på dig, det är precis vad du behöver just nu. Men du har alldeles rätt angående hindren. Det finns inga oöverstigliga. Och skulle det kännas så gäller det att hitta vägen runt dem. Du fixar detta! Kraft!!!

  3. Läskigt, ja.
    Antagligen kommer du att tycka att din terapeut är en riktig översittare, ibland…

    Och bli arg på den kränkning det kan kännas som, att vara tvungen och blåsa och ta antabus. Att bli ”kontrollerad” på det sättet.
    Kanske kommer du också att bli misstänksam över att komma att ingå i något slags register.
    Tänk då på hur vanligt det är med alkoholism, fast de flesta aldrig erkänner det för sig själva. Många som vet om det väljer ändå att dölja det och hanka sig fram så länge det går.
    Tänk på hur fantastiskt modig du är. Och tänk på dem som inte grejade det och gick under, och de som grejade det.
    Josefina: tror visst att du har modet. Ta ett djupt andetag bara, det finns massor med hjälp att få och man ångrar sig aldrig, det lovar jag.
    Mimmi

Kommentarsfunktionen är stängd.