Unni Drougge levde tillsammans med Niclas Salomonsson under sju år. Boven i mitt drama kallas kärlek är en uppgörelse där uppriktigheten och orden ibland blir hårda, kalla och väldigt beslutsamma.

Denna självbiografiska bok ger mig väldigt blandade känslor. Drougge är modig som berättar. Äldsta sonen får också berätta om sin upplevelse och ibland är han skoningslös i sin kritik mot sin mor.

Ibland tycker jag att hon är på gränsen. Hon balanserar på knivseggen till offer och hopplös bitterhet för att helt plötsligt visa på en klarhet och klokskap. Försöket att i djupet berätta om smärtan sticker hårt och ibland så kan jag faktiskt tro mig känna den hopplöshet och det inre kaos som hon med alla medel försökte styra bort. Detta gör hon genom att än mer förnedra sig själv och än mer vara Niclas till lags, trots hans instabila psyke och märkliga nycker.

För han görs osympatisk och känns väldigt nära en psykopat i vissa av Drougges beskrivningar och då speciellt de sista åren.

Ibland vill jag bara skrika att för fan, lämna denna förtryckare och stick så långt iväg du bara kan. Men jag förstår mekanismerna att ändå stanna kvar. Fast jag är inte så bra på att uttrycka det jag känner till skillnad mot Drougge.

För Drougge är bra på att formulera känslor. Men som sagt, boken går lite på tomgång på slutet och skulle ha tjänat på att kortas ner lite. Men den är helt klart läsvärd och hela deras kärlekshistoria är fascinerad att få ta del av. Alla känslomässiga kast åt alla håll.

Läs även andra bloggares åsikter om Unni Drougge, Boven i mitt drama kallas kärlek, självbiografi, Niclas Salomonsson, bokrecension, litteratur, intressant?