Dagarna läggs på varandra obönhörligen. Livets gilla gång där ena dagens förmodade lyckade känslor en annan dag förmörkas av verklighetens järnhårda premisser.

Att yppa ord om ljus, glädje och jag vet inte allt är som att be om motsatsen. Gnat och vardag där det ibland bara blir för mycket. Stängd dörr och hårdhet.

Ilskan är närvarande hos många. Ibland vet jag inte hur tankarna går. Om detta med att känna att man väntar på någonting. Under tiden så gör man en massa saker. Ofta kontraproduktiva och elaka handlingar trots att man tror motsatsen.

Ett blir två blir tre blir fyra blir en massa jävla dagar. Det går ihop och april är i närheten. Jag vet inte jag. Att vänta på livet är ju inte så kreativt om jag säger som så.

Saknar.