Den här boken har tagit tid för mig att läsa ut. Beror nog på att vissa delar är ointressanta och berättandet går på tomgång. Den tar liksom inte tag i mig.

En ovanlig familj där Ethel G. Ericsson är oönskat av mamman och avgudad av pappan. Storebror är önskad och får all uppmärksamhet av den pskyksjuka mamman.

Flickan som inte fick finnas är en berättelse om fysisk och psykisk misshandel. Det går så långt att hon vid ett tillfälle försöker ta sitt liv.

Boken visar att beteenden många gånger går i generationer. Den visar också hur lojala barn är mot sina föräldrar oavsett vad de utsätts för. En berättelse som tyvärr är alltför vanlig.

Men boken saknar något. Jag vet inte om det är själva berättandet som är fattigt och som inte engagerar trots det allvarliga ämnet. Många gånger så måste jag lägga ifrån mig boken eftersom jag börjar tänka på annat och så skall inte en bok vara för mig i alla fall. Kanske är det så hemskt att jag upplever andra barndomar som än värre och är så pass skadad själv? Jag vet faktiskt inte…

Den här intervjun från DN ger mig faktiskt mer än själva boken. Slutorden om mamman (som dog 56 år gammal när Ethel var 17) är viktiga om varför hon har förlåtit sin mor, trots allt hon har gjort.

För min egen skull. Alternativet hade varit att fastna i bitterhet och ältande men jag vill ha ett bra och roligt liv.

Det är precis det allt handlar om. Att förlåta någongång under resan. Man kommer inte vidare annars.