En film som gör mig tudelad. Vissa delar i den är trovärdig med fina vyer och bra skådespeleri, medans andra sekvenser blir andefattiga och ganska långtråkiga.

Arn – Tempelriddaren fungerar bäst i de lugna sekvenserna, när Arn Magnussons (Joakim Nätterqvist) kärlek spirar till Cecilia Algotsdotter (Sofia Helin) som är ljuvligt vacker i filmen.

Deras kärlek gestaltas med känsla och närhet och jag har väl sällan skådat ett vackrare par.

Spoilervarning!
OBS! Du som inte sett filmen skall inte läsa vidare nu. Delar av handlingen avslöjas alltför mycket.

Arn växer upp på 1100-talet i Västra Götaland där män mördar varandra i jakten på makt.

Han fostras i ett kloster eftersom hans föräldrar lovat Gud detta när han mot alla odds överlever en allvarlig olycka. Klostret ger honom bildning samt tränar honom till att bli en skicklig krigare.

Kärleken till Cecilia gör att kyrkans lakejer med biskopen (Sven-Bertil Taube) dömer Arn till förvisning samt Cecilia till 20 år i kloster när det visar sig att de haft köttslig kontakt som resulterar i en graviditet. Överstenunnan Rikissa är en riktigt elak tjänare i Guds namn, som spelas suveränt av Bibi Andersson, och hon gör inte livet lätt för Cecilia. En barbarisk och grym tid i vår historia.

Arn kommer hem efter att ha tjänat som tempelriddare i det heliga landet och hur allt slutar är kanske inte så svårt att räkna ut?

Andefattig, fåordigt manus emellanåt och svårt att få en känsla för karaktärerna just beroende på detta, men filmen klarar sig med knappt godkänt just för den fina kärlekshistorien samt för att Bibi Andersson är så bra som elak nunna.

Betyg: **