Jag tror inte att jag kommer att flyga igen. Min rädsla har inte alltid funnits där, utan har kommit succéssivt under åren. Att läsa om mannen som inte fick gå av planet som kraschade i Madrid får det att isa i mig.

Fy fan, vilket slut. Att känna på sig att någonting skall hända och inte kunna göra ett skit åt det. Att inte få lämna planet utan tvingas vara kvar.

Flygplan har alltid skrämt mig. En känsla av att det inte är naturligt att färdas på det här sättet har alltid funnits hos mig. Subtilt och läskigt när planet taxar ut och varvar upp motorerna. De åker sakta sakta mot startbanan och sen tar det fart… starten är alltid värst…. usch det ryser i mig bara jag tänker på det.

Ändå så har jag utsatt mig för detta många gånger, senast 2006 då jag flög till Tyskland med jobbet. I år skall de åka till Grekland, men jag har sagt ifrån det. Jag vill inte utsätta mig för det jobbiga som finns kring själva flygandet. Det tar så mycket på mig att det inte är värt resan och jag vill inte ta till alkoholen en gång till. Då står jag hellre över.

1987 så flygluffade jag i USA med en kompis. Vi flög under en kort tid 16 gånger och det blev för mycket för mig. Jag minns speciellt en start som skrämde skiten ur mig. Vi skulle lyfta från New York och planet var inte särskilt stort. Det skakade och vibrerande som fan och det gick brant uppåt. Jag minns hur rädd jag blev av detta och sen efter den resan så har det bara blivit värre.

Jag vet ju att jag måste flyga för att kunna få se någonting av världen i framtiden. Men som det känns nu så har jag flygit färdigt och när jag läser om den stackars mannen som inte fick stiga av för att han kände på sig att det skulle gå illa, då isar det i mig. Han kom aldrig levande ur det planet…