Igår ringde det på dörren. Framför mig ser jag en kaka och en granne som hälsar mig välkommen. Jag blir alldeles mållös och hasplar ur mig ett tack. Stänger snabbt dörren med kakan i hand. Jag är ju inte van vid så goda grannar.

En stor fin banankaka var det. Först tänkte jag att den var förgiftad, men så jävlig har jag väl inte varit som granne? Hon kanske vill röja mig ur vägen? Kanske var det hon som var med i budgivningsracet? Såg hon inte lite lömsk ut ändå? Sekunder av konspiratoriska tankar byts snart ut mot tacksamhet.

Jag och ungarna åt upp banankakan under kvällen. Trots allt. Tyvärr så fungerar jag på det viset att jag direkt känner att hur skall jag kunna svara upp mot detta? Gräddtårta med godislinser i alla dess färger? Bocka och buga djupt varje gång jag ser henne? Att bara få och sedan vara glad över det känns så konstigt för mig.

Men det kanske finns så goda grannar? I vilket fall så måste jag ju lämna tillbaka fatet idag. Inte vågar jag behålla det alltför länge, då kanske hon undrar…