Sista april. Anarki i Uppsala. Fint väder med blå himmel. 20 grader varmt. Polisen kommer att ha mycket att göra. Räcker fyllecellerna till i år?

Tre ägg på raken. Kolestrolchock eller?

Grannen som knappt kan gå ägnar dagarna åt att leta sopor. För andra gången så är han hos mig och känner på cementen som ligger på marken utanför min tomt. Är han glömsk också? Ner med rollatorn i gräset bara. Att ringa 112 känns väldigt nära när jag tittar på honom, helgejul vad ostadig han är.
Hans fru ser alltid sur ut och hejar aldrig. Kanske är det hon som skickat ut gubben och hoppas på det bästa? (;-)

Det kanske inte är så dumt att flytta ändå? För tänker jag efter så är grannarna i området väldigt introvärta och många säger knappt ett ljud. Sen har vi ju surgubben och hans kärring som jag avskyr. När vi flyttade hit så var de så glada över att vi var en barnfamilj och att det skulle bli lite liv i området. Så sa gubben då. Men sen ett tag senare så skällde de på Ellet för att han var för skrikig. Hallå, hur skall ni ha det? Ett barn låter och ett barn skriker ibland.

Så efter det är tystnaden total. De hejar inte längre. Kärringen är värst. Som vanligt höll jag på att säga, men ofta är det faktiskt kärringarna som är buttrast och inte pratar alls. Det är min erfarenhet i alla fall. Denna dam är extrem i detta och hon går där sur med sin byrålåda till hund förbi huset varje dag. Ja, det är nog fan dags att flytta…

En fin tulpan har vågat sig upp. Alltid något.

Ikväll blir det middag och kase hos syrran. För första gången. Tänk att jag skall behöva skilja mig för att vi skall börja umgås ordentligt. Vad det beror på kan man ju bara spekulera i, men det är ju en av de stora positiva förändringarna i mitt liv. Att jag och syster har kommit varandra närmare. Igår hjälpte hon mig att storhandla och under tiden så hinner vi att avhandla vardagen och det som är jobbigt. Tack syster! För att du orkar och vill.