Den hypade och irriterande Katrin Schulman får återigen utrymme i husorganet Aftonbladet där hon förfasar sig över barn och hur lite hon vill bli mamma. Skulle hon någongång mot förmodan skaffa barn så skall ekonomin vara god och dessutom säger hon på allvar:

Jag kan tänka mig att betala ganska mycket pengar för att ha en barnflicka dygnet runt.

Jag tycker för barnens skull att hon bör avstå. Hela livet. Sen kan jag ju inte låta bli att reflektera över att hon hade tur att hennes mamma inte resonerade såsom hon nu gör.

Spontant så känns det som om självförverkligandet och egenkärleken är ett stort hinder för barn. Att förlora sig själv och att inte ta ansvar känns också relevant.

Jag ser det ju precis tvärtom. Barnen är mitt allt och nog är det bättre att i perioder leva genom barnen än att inte leva alls? Jag erkänner att hade jag inte haft mina barn så hade mina egna odds idag sett betydligt sämre ut. Barnen har fått mig att ta ansvar och vilja fortsätta leva. De ger mig inspiration och lust. Att leva.

Jag hoppas inte att Schulman en dag sitter på kammaren och ångrar sitt val. Kanske sitter hon helt själv då eftersom alla vänner och bekanta dött ut. Inga barn som finns där för henne. Är egenkärleken ett hinder för barn? Eller är just egenkärleken ett skäl till att man skaffar barn? För att de skall finnas där när man blir trött och gammal, för att ens släktträd skall fortsätta?

För mig är barn liv och glädje.