Man är aldrig säker. Det kommer tillbaka oavsett hjälp. Jag gick ju på en lägenhetsvisning idag. På ett ställe jag inte var så sugen på om jag skall vara ärlig.

Kommer dit och det är ett par andra spekulanter. Ser att den som säljer är en ensamstående pappa med två barn. Går runt och tittar och tycker det är fint. Helt ok.

Jag skriver upp mig på listan och lovar att bestämma mig i morgon om jag vill vara med i budgivningen.

Tittar ett varv till och ser detaljer. Bilder på barnen och tavlor som tar tag i mig. (Bilden är från prospektet jag fick med mig hem).

Håller i och går hem. Stannar till utanför huset. Tittar in i tvättstugan.

När jag är på väg hem så brister allt för mig. Jag blir så förtvivlat ledsen. Tårarna bara sprutar och jag känner en sådan osäkerhet inför framtiden. Tänk om jag inte ens kan få denna lägenhet? Vill jag? Svåra beslut som ger mig ångest som fan. Jag känner hur snaran dras åt allt mer och jag är livrädd att fatta felaktiga beslut.

Gråter ett bra tag när jag kommer hem just över min egen förtvivlan att leva i denna osäkerhet månad ut och månad in. Det som känts så bra för bara ett par dagar sedan är som bortblåst. Igen. Men jag vet ju att det svänger en del fortfarande för mig. Försöker att släppa min förtvivlan och lyckas väl sådär. Det är dock ok nu.

Förtvivlan går över. Svälj den inte. Släpp ut den så klingar den av.

I morgon förmiddag kommer Vattenfall och skall byta elmätare så jag börjar att jobba först vid 12. Sen på kvällen skall jag till Stockholm och träffa F. Det skall bli så spännande att äntligen få träffa honom IRL och den här gången backar jag INTE.