Denna Carola… jag var ju så trött på henne… på hennes manéer och sätt, på hennes tillgjordhet som jag inte ville se under många år. Och att se Carola förödmjuka ett fan som var homosexuell häromåret blev liksom droppen för mig. Hennes otroligt omogna sätt där religionen och hennes rigida version verkade fastgjutet oavsett vad livet gav henne, fick mig att tillslut förstå att hon var förlorad. Sen att se henne omgiven av bögar i schlagern och ändå ingenting lära, det gjorde mig spyfärdig på henne. Så till den milda grad att hennes otroliga röst även för mig försvann…

Men idag har jag hört I denna värld blir natten ny och jag faller som en fura… …igen… vilken jävla kanonlåt…. visst religiöst så det stänker om det, men vilken melodi och röst… och känsla…. denna Carola…. återigen så är hon på väg att fånga mig i sitt musikaliska nät.

Så nu sitter jag här igen och njuter av en kvinna som genom sin tro vill fördöma mig till evigt helvete. Hur paradoxalt är inte livet så säg??