Ähh, fan… den oranga pappersstjärnan var för liten för sladdinsatsen. Jag har verkligen försök att få ihop det men det går bara inte. Det ser inte klokt ut. Jakten går vidare i morgon. Nu vet jag att 60 cm pappersstjärna inte passar hos mig i alla fall.

I och med skilsmässan så har ju mitt liv förändras på många sätt. Ett är på det sätt jag färdas. Numera är jag en duktig miljömedveten kille som åker kollektivt hela tiden. Visserligen med kniven på strupen eftersom bilen blev för dyr för mig.

Det tar mig 80 minuter varje dag att sitta på den däringa gröna bussen. Men det är ok. Det är förvånande hur fort jag lär känna vissa ansikten som också tar samma turer som jag gör. Vissa fastnar direkt och en del försvinner i massan. Varför är det på det viset, tro?

Det finns vissa saker som jag redan noterat i mitt nya liv som bussresenär. Vissa persontyper återkommer dagligen. De småfnittra tonårstjejerna, de kaxiga tonårsgrabbarna som alltid tar upp två platser och som inte reser sig upp för äldre människor. Är tonårstjejen själv så snackar hon garanterat högt och ljudligt i mobiltelefonen.

Överhuvudtaget så pratar ALLTID någon i sin mobiltelefon. Sen måste jag erkänna att det finns alltid någon karl att kolla in, men fortfarande är blickarna obesvarade. Jo, jag testar mig fram… (;-) …. vad har jag att förlora? För övrigt så är de flesta livrädda att möta ens blick, oavsett syfte.

Att åka buss kan ibland vara riktigt trevligt, fast varje resa tar minst 40 minuter. Ibland så sitter jag längst fram och i smyg beundrar busschafförens skickliga sätt att hantera dessa jättefordon. De flesta på Uppsalabuss kör riktigt bra. Det är min erfarenhet efter nästan 14 dagar i bussträsket.

Helgen är barnfri och jag har ingenting på programmet. Jag är så paradoxal i mitt sätt att agera. Å ena sidan så hatar jag att vara ensam men å andra sidan så pratar jag inte med någon om detta på djupet, utan skriver det endast på min blogg. Jag är rädd att inte duga och bära om jag skulle bjuda hem någon vän. Men det kommer väl en dag då ensamheten blir outhärdlig och jag som vanligt tvingas att agera. Så har det varit hela tiden i mitt liv…