På Aftonbladet Debatt så skriver idag föreståndaren för Svenska Pingströrelsen Sten-Gunnar Hedin en debattartikel med rubriken Experiment: tre föräldrar.

När jag läser om hans desperata försök till argumentation för exklusiviteten att äktenskapet bara är för en mamma och en pappa så slår mig tanken att Hedin är rädd. Tror han på fullaste allvar att ett barn mår sämre av att ha fler som bryr sig om och tar ansvar?

För hur ser det ut i samhället idag? Många barn växer upp med en mamma eller pappa eller kanske ingen biologisk förälder alls i sin närhet. De barnen finns redan och mår i många fall sämre än om det är fler som bryr sig om dem och ger dem kärlek och trygghet.

Jag ser inte hans rädsla och skräck för att samhället skall acceptera fler konstellationer än den som idag är normen. Vi kan diskutera utifrån våra egna värderingar och tankar om vad vi tycker är normalt eller inte, men jag tycker faktiskt att samhället skall ge de som verkligen vill ta hand om ett barn möjligheten, oavsett konstellation. Jag ser inte Hedins rädslor helt enkelt och misstänkter att de bygger mycket på gamla invanda föreställningar om vad som är bäst för våra barn. Han väljer dock inte att se hur verkligheten faktiskt ser ut idag där många barn och tonåringar är vilsna och mår dåligt. Och då är ändå normen det Hedin förespråkar i de allra flesta fallen.

De enda psykologiska skador jag kan se är just sådana argument som Hedin saluför i sitt debattinlägg. Argument som begränsar och gör att människor mår dåligt över sin längtan efter barn just för att de inte är heterosexuella. Ett barn behöver trygghet och kärlek och ett samhälle som inte dömer genom lagar som berättar vad som är ok eller inte. Just för att heteronormen är så stark idag i samhället och i dess lagar så skapas det ju attityder som dömer de som inte finns inom den ramen.

Det är inte samkönade äktenskap som är problemet, det är våra attityder gentemot det som inte tillhör den så kallade normen.