071005 Det känns precis som om jag sprungit ett maratonlopp, där jag varit i täten nästan hela tiden, men på slutet blir jag omsprungen och förlorar allt.

Att förlora en budgivning gällande ett objekt som man verkligen vill ha känns tufft. Det var jag och en donna kvar och vi stred verkligen om lägenheten och jag gick över mina kalkyler en bit för att jag så gärna ville vinna. Med hjälp av kompisar och löften så kunde jag hänga med en bit ytterligare, men tillslut så blir det för mycket helt enkelt och jag lade mig. Donnan var starkare än mig ekonomiskt och det är bara att inse fakta.

Det känns så surt och fel på något vis. Jag trodde verkligen att jag skulle få denna lägenhet efter gårdagens race, men det var väl en felaktig känsla och det förvånar mig faktiskt. Jag står dock som reserv om donnan drar sig ur av någon anledning. Men hur troligt är det då på en skala? Mest ledsen är jag faktiskt för lilltjejens skull… …jag hade så gärna vilja ge henne nära till skolan och nära till sin bästa kompis. Hon har haft en tuff tid och behövde uppmuntran och ett tryggt boende, men tyvärr så gick det inte.

Nu blir jag kvar i huset. Hur länge vet jag inte. Mitt problem är att jag inte kan sälja huset så länge jag inte har fått tag i en annan lägenhet. För var skall jag då ta vägen om huset går före? Det bästa hade ju varit att sälja först och se hur mycket pengar som blir över till nytt. Men det går inte och det känns också jobbigt just nu.

Surt och tröttsamt. Det skall inte gå lätt detta utan det skall vara en kamp hela tiden. Men jag försöker känna visshet att detta inte var rätt för mig och barnen, att det finns något annat därute som står och väntar på oss. För att orka vidare helt enkelt.