Den 16 augusti 1977 så bodde jag för omväxlings skull hemma hos min mamma och pappa. Jag var 11 år och skulle börja i sjätte klass (jag fyller sent på året). Jag minns så väl att jag tidigt på morgonen hörde på radion att Elvis Presley hade dött.

Jag kröp upp till mamma i sängen och berättade nyheten. Jag trodde aldrig att hon skulle reagera på det sätt som hon gjorde. Hon blev alldeles förstörd av hans död. Inte visste jag då att hon var ett sådant fan, det hade jag inte märkt tidigare.

Efter hans död så köpte mamma Elvisskivor. Massor av plattor! Hon spelade och grät om vartannat. Det var en märklig upplevelse och som sagt, jag förstod inte då att han betydde så mycket för henne.

Men hon berättade sen att när hon var ung så gillade hon Elvis väldigt mycket. Det var han eller Tommy Steele som var de stora under hennes uppväxt. Sen när hon skaffade familj och barn så gick vi i första hand och Elvis försvann för ett tag, för att då abrupt återväckas i och med hans död.

Så mitt minne av Elvis död är min mammas reaktion då och åren efter fram till hennes egen död 1981. Elvis var alltid med henne och ibland när jag idag spelar Elvis så känns det som om hon finns med. Jag tror att mamma fann tröst i hans musik när hon hade det som jobbigast.

Jag skall nog köra några låtar till hans och mammas minne nu. Jag minns så väl att hon köpte hans sista platta Moody Blue och körde de låtarna om och om igen… Min stora favorit är dock In the ghetto. Den är så fin…