Livet och dess lärande

Som många av er vet så har jag en tro på att det man sänder ut, det får man tillbaka. Ett slags karmatänkande, dock inte i detalj numera, utan i det stora hela. Det jag sänder ut och det jag gör, det kommer obönhörligen tillbaka till mig, i detta livet eller i ett senare.

Jag har talat en del om detta genom åren och kan detta väl rent teoretiskt. De sista månaderna så har jag rent praktiskt personligen stött på detta och då är det inte lika roligt att tro på detta, speciellt inte om det som möter en är jobbiga och smärtsamma saker. Saker som jag gör mot andra får jag själv tillbaka och det har nu verkligen besannats på väldigt kort tid. Att sitta och ha ångest och ångra mitt handlande hjälper mig ingenting i dagsläget.

Det jag måste göra det är att inse faktum och för en gång skull försöka vara ödmjuk i det som nu sker. För jag har verkligen mig själv att skylla och hade jag hanterat situationen med frun på annorlunda sätt så kanske det inte hade gjort lika ont. Jag har själv nu verkligen i praktiken förstått vad denna andliga lag betyder och hur konstigt det än kan låta så är jag oerhört tacksam för denna upplevelse. Även om jag de sista dagarna inte kunnat tänka klart över det som nu sker.

För detta som sker lär mig oerhört mycket om mig själv. Om de känslor jag har inom mig. Om de fula och elaka tankarna som nu verkligen utmanas. Om den ovärdighet jag känner gentemot andra människor, där jag aldrig duger och där jag straffar ut mig oavsett relation. Ibland undrar jag om det inte var mammas självmord som satte igång detta hos mig, att om inte ens hon vill vara kvar med mig och se mig växa upp, vem vill då ha mig? Att jag ”gör slut” först och ställer till det, så slipper jag känna denna smärta igen.

Det är inga medvetna tankar och val, utan det kommer i känslorna. Det som kommer när tänket tar slut och orden inte finns formulerade. Detta med att straffa ur sig relationer av olika slag. Och nu har jag även lyckats med att straffa ur mig ett äktenskap, även om där finns en del medvetna handlingar från min sida. När det blir allvar och på riktigt, då reagerar kroppen och känslorna på ett sätt jag trodde jag kunde kontrollera. Fan vad naivt, men livet lär även mig ett och annat även om det tar sig tuffa uttryck. För var det inte detta jag ville? Från början? Idag är jag inte lika säker på det eftersom det gör så ont och jag verkligen känner hur mycket frun betyder för mig.

För min fru är en stor lärare för mig. Hon har lärt mig så oerhört mycket under dessa år och jag har varit så jävla dålig på att visa det. Det finns otaliga exempel på då jag efteråt förstått vad vissa händelser vill säga mig. För mig är hon den största läraren på jorden om vi nu skall prata livet ur ett andligt perspektiv. Hon leder mig till att även våga ta till sig de jobbiga insikterna. Hon har jordat mig och hon har givit mig en familj med fantastiska barn. Hon har alltid sett nyktert på saker och ting när jag flippat ur. Det finns alltid en anledning till att två människor dras till varandra och det handlar inte bara om de ytliga och självklara sakerna. Det finns mer därunder, ett lärande åt båda håll.

Tacksamhet fyller mitt hjärta, trots att jag fortfarande slåss mot mitt ego och de negativa tankar det för med sig. Livet lär obönhörligen oss alla en massa saker och den stora konsten är att våga ta till sig det, oavsett vad det handlar om.

3 svar till “Livet och dess lärande”

  1. Läser med tårar i ögonen… Du skriver så vackert, insiktsfullt och självutlämnande. Din fru verkar vara en fantastisk människa, accepterande och kärleksfull. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt svårt att välja att lämna henne.

  2. Jag tittade in för att tacka för kommentaren i min blogg och blev sittande här för att läsa. Jag delar din grundinställning om att det man skickar ut får man tillbaka, inte i varje enskild detalj som du också skriver utan i de stora linjerna.

    Boktips: Eva Seeberg ”Våra kommande liv” och ”Härifrån till evigheten”.
    Eva Seeberg skrev romaner med sådnt här motiv långt innan det blev modernt s.a.s. Men böckerna jag tipsar om är inte romaner utan mer en sorts redovisning av hennes livsfilosofi och tro i dessa frågor. Jag tycker de är tänkvärda.

Kommentarsfunktionen är stängd.