Att stå och stampa

Satt häromdagen och läste gamla dagböcker som har legat på nätet tidigare. Det var från 2002 och framåt och jag måste säga att det stack till i mig då och då.

För det känns som om jag står stilla. Som om jag inget lärt. Som om jag är kvar och stampar på samma ställe. Det gjorde ont att se vissa texter. Man skulle nästan kunna lägga karbonpapper på och använda dem idag igen.

Att formulera det jag tror på och de känslor jag har inom mig har jag sällan problem med, men sen att förankra det i mitt liv det fungerar inte alls. Att ha ett andligt perspektiv enbart med intellektet är i längden förödande. Det måste infogas i hjärtat och känslan och när inte det går så blir det så fel allting.

Jag har lagt ut vissa texter på en egen blogg, där jag fortsättningsvis skall skriva om de saker som jag grubblar och funderar på. En blogg som är mitt andliga tillhåll helt enkelt. Där blir det inga vardagstankar och sådant som händer runtomkring mig.

3 svar till “Att stå och stampa”

  1. Ibland känner man för att skriva och ibland inte. Visst är det skönt att få ”skriva av sig” ibland, det lättar å nåt sätt.

    Men det är viktigt att det inte ska bli något måste och kännas som ett tvång.

    Jag läser med glädje det du skriver, om du skriver och när du skriver!!!

    Kram!

  2. Nej, jag har inte läst någonting om kabbala utan går helt efter mina egna tankar…
    Har just nu lite svårt för det organiserade oavsett om det är bra eller dåligt.
    Puss tillbaka på dig!

  3. Det låter som om du fått insikt i kabbala och dess lära när du paratar om att få in hjärta och känsla i samverkan. Visste du det? 🙂 Meningen är kanske att du ska gå i Madonnas spår? 😉 Puss darling!

Kommentarsfunktionen är stängd.