Om att radera

Ni som har följt mig i några år (och som orkar hänga kvar) vet att jag lider av ett självförakt ibland som gör att jag bara vill bort. Detta drabbar också mitt engagemang på nätet då och då. Jag blir så svart och så hatisk mot mig själv att jag vill försvinna och då även på nätet. Bort så långt det bara går. Jag raderar och tror att ingen ser mig.

Jag tror att ni som vill följa mig får vänja er vid detta. Det är en del av min problematik att jag gör på detta sättet. För mig är det någon form av rening och ett sätt att stå ut. Att börja om och att göra nystart. Det är mycket enklare att göra det på nätet än i det verkliga livet. Kanske blir just mina platser på nätet ett substitut för det jag inte klarar av på riktigt.

Jag kommer säkert att radera mig igen på flera ställen. När jag gör på det sättet så är min svarthet gentemot mig själv så stark att jag inte har några vapen som står emot. Jag måste dock säga att samtidigt så är det skönt att bli nollad och att börja om. Kanske skulle fler anamma samma metod när de stagnerat och mår dåligt? (;-)

Jag raderade också för att jag kände mig obekväm med de som läste hos mig. Nu menar jag inte ni som jag gillar och själv följer, utan de som aldrig säger något och bara njuter av människors elände och lever sina egna liv genom andras misslyckanden. Jag klarade inte av att bjuda mer på min svarta tårta till er. Det blev för mycket och jag fick vetskap om att ni blev fler och fler. Jag ville inte berätta allt för er.

Det jag ville säga med dessa ord är att jag raderar för att jag inte klarar av att själv se det jag skrivit, för att det blir för mycket för mig och för att jag har så svårt att stå för den jag är. Det handlar inte om andra människor som är som jag, utan om mitt eget självhat. Det hatet handlar inte bara om min läggning utan om den jag är som person, om att jag inte klarar av vissa saker och inte duger i mina egna ögon. Människor kan säga till mig en massa positiva saker om motsatsen, men så länge jag inte själv djupt inne i min egen själ kan ta emot det så studsar det bara bort från mig. Fast jag tror på utnötning och att kanske en dag så kanske någonting slinker in i det djupaste svarta inom mig.

Ni märker kanske att jag älskar att blogga? Kan inte låta bli att försöka förklara varför jag raderar gång efter annan. Åter till pausen…

4 svar till “Om att radera”

  1. Jag tycker mig kunna dina svängar nu;) men jag fortsätter gärna att svansa efter, om jag får.

    Har själv raderat mig både här och där och så här i efterhand så ångrar jag det, men i stunden finns det inget annat att göra tyvärr. Önskar dock att jag hade sparat lite för eget bruk.

    Hoppas se dig åter både här och där!
    Kram! /i

  2. Skönt att läsa. Skönt att se att du inte kan sluta blogga, för då kan inte jag komma förbi och läsa dina ord. Du är så klok.

    Önskar dig allt gott och tror på utnötning även jag 😉

    Kramar!!!

Kommentarsfunktionen är stängd.